Prost.
Född 1817-03-08 i Hultsjö (F).
Död 1890-06-29 i Korsberga (F).
Begravd 1890-07-07 i Korsberga (F).
Det var bra för Daniel Gustaf att ha fått sitt hemliv så väl ordnat, eftersom han blev alltmer
sysselsatt på olika områden av församlingslivet. När han började tjänstgöra som faderns
ämbetsbiträde, tog han genast hand om föräldrahemmets icke särdeles starka ekonomi,
arrenderade prästgården och senare en lantegendom i närheten och skaffade sig grundliga
insikter i lantbruk. Han odlade upp mossmarker på boställena och byggde om flera av dess
hus. Han förestod väganläggningar i orten och gjorde det med sådan skicklighet att den
insynande chefen vid Väg- och vattenbyggnadskåren på fullt allvar föreslog att han skulle
övergå till den banan.
Sparbanken i Korsberga är också hans verk och där var han direktör till sin död. Genom sin
banktjänst kom han att få ta hand om en mängd affärer åt sina församlingsbor, som
förmynderskap, god man vid konkurser m.m. Han var regementspastor vid Smålands
grenadjerbataljon från 1859 samt tillträdde faderns tjänst som kyrkoherde i Korsberga
1867.
Daniel Gustaf var väl förtrogen med det praktiska livet och var som en far och hjälpare för
sina församlingsbor. Det sades att i Korsberga kunde man inte ens bygga en ladugård utan
att fråga prosten till råds. Som präst hörde Daniel Gustaf till den gammaldags prästtypen
och hans gärning bär omisskännliga patriarkaliska drag. Han var en god predikant och ägde
gott handlag med de själavårdande uppgifterna. Daniel Gustaf hade god reda på sina
församlingsbors både andliga och världsliga förhållanden. Han var ständigt redo att hjälpa
både med ord och handling. Att hjälpa ekonomiskt hade han ringa möjlighet till, men han
sträckte sig inom det området så långt att hans egen ekonomi blev lidande på det.
Han fortsatte faderns arbete för nykterhet och överenskom bl. a. med sockenborna att
brännvin icke skulle brukas vid festligheterna i hemmen. Överenskommelsen "glömdes" väl
till en början med lite då och då, men med åren kom spritdryckerna allt mer ur bruk.
Daniel Gustaf hade ej försökt sig på läkarens gärning när fadern dog. Han blev av
händelsernas gång ställd inför frågan hur han skulle göra med de sjuka människor, som
fortsatte att komma till Korsberga och vädjade till den bortgångnes son att hjälpa dem.
Deras enträgna böner om hjälp ställde Daniel Gustaf inför frågan om han även inom detta
område skulle fortsätta fader Johans livsverk. Ansvaret tycktes honom tungt. Dels var
prästgärningen honom kär och han visste att sjukvård skulle ta mycket tid, dels ägde han
icke några genom examina vitsordade kunskaper i medicin och rättighet att utöva
läkaryrket, som fadern haft. Han visste väl hur krävande och ofta missförstådd den
sjukvård var, som begärdes av honom. En verksamhet utom lagen, utan skydd från högre
ort och utan ekonomiska förutsättningar. Länge vägrade han, men till sist kom han till
visshet om att det var Guds vilja att han påtog sig även denna uppgift till människornas
tjänst.
Sockenborna hade sin egen uppfattning hur det gick till när sonen blev faderns efterträdare
som läkare. Enligt en i socknen spridd berättelse fick prästgårdskusken en natt order om att
köra prästen till kyrkogården i Korsberga. De kom fram dit strax före tolvslaget, prästen
steg av och gick fram till gamle prostens grav. Där dröjde han så länge att kusken började
spana efter vad han hade för sig. Då såg han två män i samtal vid graven; en mager liten
gubbe samt sin egen präst. Kusken kunde ej höra vad de talade om, men plötsligt säger den
unge med hög röst: "Nej, nej far, det kan jag ej, då vill jag hellre dö." Den gamle svarade
då: "Du får lov att göra det, du har mycket att uträtta innan du dör." Kusken tyckte det var
hemskt och dolde ansiktet i händerna. När han åter såg upp var bara den unge prästen
kvar. Hemfärden skedde i halvt sken med en vettskrämd körkarl vid tömmarna. I Korsberga
sa man:" Då lärde den gamle prosten sin son att bota allting, om han bara ville". Bakom
denna sägen ligger i varje fall den sanningen, att Daniel Gustaf kämpade en inre kamp inför
de krav som ställdes på honom och först efter inre motstånd låtit sig övervinnas.
Sanning är det också att gamle prosten hade lärt honom att ta hand om sjuka under åren.
I sin läkarverksamhet gjorde Daniel Gustaf bruk av de muntliga och skriftliga lärdomar, som
fadern efterlämnat. När han väl börjat visade han sig ha inte ringa teoretiska kunskaper i
medicinska ämnen, tillika ett mycket gott handlag med sjuka människor, i synnerhet de
sinnessjuka.
Daniel Gustafs oro för att hans läkargärning skulle bedömas som kvacksalveri och
överträdelse av gällande lagar på området var välgrundad. Han blev anmäld 1878 av en
t.f. provinsialläkare i Vetlanda. Medicinalstyrelsen överlämnade ärendet till Kungl. Maj:ts
befallningshavande för utredning och det infordrades förklaring av Pontén. Daniel Gustaf
lämnade en uttömmande redogörelse för sitt engagemang inom sinnessjukvården, som
ännu finns bevarad. Den enda följd av anmälan blev en hovrättsdom på 12 kronor och 50
öre i böter till följd av att han använt kräksalt som läkemedel, vilket var receptbelagt. På
böteskvittot har Daniel Gustaf antecknat: "Denne plikt har jag blivit ådömd derföre att jag
till förstånd och helsa återställt över 1000 vansinnige personer och därmed brutit mot
qvacksalveri-förordningen af år 1888. Summum jus summa injuris. Daniel Gustaf Pontén -
ångrar hvarken gärningen eller plikten"
Därefter fortsatte verksamheten i sin vanliga utsträckning och fullföljdes efter Daniel
Gustafs död av hans äldsta dotter Elisabet.
En av döttrarna berättar: "Från prostens rum hördes ofta förtvivlad gråt och höga
förvirrade ord och dessemellan prostens lugnande stämma:" Råd och medicin lämnades
oftast utan eller med mycket ringa ersättning. De som bodde och åt i prästgården betalade
en måttlig summa. Denna inkomst betraktades som ett näraliggande sätt att få avsättning
för jordbrukets produkter. Det hände nog icke så sällan att tacksamma människor lämnade
någon förning i köket. Med eller utan förning blev besökaren som den naturligaste sak i
världen bjuden på kaffe med dopp i detta hus, om vilket den tidigare omnämnda dottern
säger: "Det flöt liksom en ständig ström av kaffe från pannan i köket, den var tilltagen i
stora dimensioner".
Sofie hade ett utpräglat skönhetssinne och omgav sig med en massa blommor. Prosten
älskade också blommor och under bådas vård frodades och blomstrade allt både ute och
inne, så hemmet särskilt sommartid var en riktig lustgård. En del vackra tavlor och gamla
möbler komna från Sofies föräldrahem fyllde rummen. Sällsynta snäckor m. m. från Daniel
Gustafs yngste brors, Samuel Benjamin, världsomsegling fanns i mängd.
Det var liv och glädje i hemmet, men all sorg och sjukdom som barnen ständigt såg, gjorde
att glädjen alltid var en smula dämpad. Skuggan av alla dessa olyckor, som förde så många
till den gamla prästgården, lade måhända omedveten sordin på hemlivet, utan att därför
göra det mindre värderikt. Tvärtom gav detta allvar en relief och ett djup åt allt, så att
hemmet blev något i sitt slag enastående. Sofie var en ovanlig kvinna och sitt hus förestod
hon så att hon kunde vara ett mönster för andra. Gästfrihet övades i stor utsträckning och
var och en som kom till prästgården, dröjde gärna kvar. Sin make var hon i allo till god hjälp.
För fattiga och betryckta hade hon ett öppet hjärta och med frikostig hand delade hon med
sig av livets goda.
Få torde ha burit en sådan arbetsbörda som Daniel Gustaf och han bar den gärna och med
arbetsglädje. Allt han åtog sig gjorde han väl och varje sak på sin tid. Intet sköt han upp.
Därför sågs han sällan ha bråttom trots att hans vilostunder var få och korta. Han avbröt
utan missnöje sitt arbete och lyssnade bredvilligt och intresserat till besökande. Han hade
ett behagligt umgängessätt och var gärna sedd av hög och låg.
Livet i Korsberga prästgård - där familjen bodde sedan 1869 - gick vidare, ett rörligt och
arbetsfyllt liv, säkert rikt på både bekymmer och glädjeämnen. Det var ett stort hushåll som
prosten och prostinnan bar ansvar för. Daniel Gustaf och Sofie fick nio barn, tre söner och
sex döttrar. Med tre inackorderingar och under senare tid en adjunkt samt tjänstefolk
utgjorde detta ett hushåll på 17 personer. Härtill kom gäster, släktingar och vänner som
gärna och med glädje mottogs. Barnen växte upp och behövde utbildning, det ordnades
genom skolhushåll.
På 1870-talet gick de äldre barnen i skola i Göteborg och senare i Jönköping. På 1880-talet
var John och Carl i Lund, där studierna icke gick så snabbt, som man hoppats. Men 1888
avlade John studentexamen där. Samtidigt gick de yngsta flickorna i skola i Växjö, där
äldsta dottern Elisabet förestod skolhushållet.
Daniel Gustaf utnämndes 1883 till kontraktsprost i Östra Härad. Han började under 1880-
talet besväras av ålderdomskrämpor. Han var då över 60 år och blev lätt förkyld, led av
hosta och bröstkvav. Han fick allt svårare att orka med sina många arbetsuppgifter. Det
var ej alltid han hade möjlighet att få adjunkter och han strävade ensam med hjälp av sina
komministrar, jämnt i full verksamhet trots att han kände sig gammal och trött. Han skrev i
ett brev till sonen John: "Lifvet här är för ungdomen glatt, för mig gamle störligt och
dyrbart."
Den ekonomiska bakgrunden till detta familjeliv var prästlönen på 3.900 kr per år. Därtill
kom bostället, vars jordbruk var utarrenderat som hälftenbruk, d.v.s. arrendatorn och
tjänsteinnehavaren fick hälften var av årsinkomsten. Daniel Gustaf ägde även 1/8 mantal i
Broaryd, Korsberga socken och senare även Ankarsnäs gård i samma socken, vilken var
utarrenderad till äldste sonen Axel. Gårdarna var utarrenderade i hälftenbruk. Till dessa
inkomster skall sedan läggas de måttliga inackorderingsavgifterna för de sinnessjuka i
hemmet. Det var bistra tider för jordbruket, som under 1880-talet råkat in i en svår kris.
Landshövdingen skrev om tillståndet i landet: "Det vanpris, vari jordbrukets alster råkat,
synes hota jordbruksnäringen med fullständig undergång." De låga priserna torde ha utsatt
Daniel Gustafs ekonomi för starka påfrestningar. Han gjorde dessutom i slutet av 1800-talet
en "svidande förlust" på en god vän som gjorde konkurs. Daniel Gustaf tvingades låna upp
avsevärda penningsummor. Detta stämmer med den allmänna tendensen under
jordbrukskrisen. Den drabbade först de mindre jordbruken men gick även ut över dem som
hade större.
Under åren 1888-1890 var Daniel Gustaf "krasslig" och orkade ej längre med sina
arbetsuppgifter som förr. Han höll sig särskilt vintertid mycket inomhus, då han hade besvär
med bröstet och luftrören. Under förra delen av 1890 var han sjuk flera månader, men blev
bättre då försommaren kom. Vid midsommartid drabbades han av ett slaganfall och avled
1890 06 29 i Korsberga och begravdes 1890 07 07 i den Ponténska familjegraven på
Korsberga kyrkogård. Daniel Gustaf hade då varit präst i Korsberga under 50 år och var 73
år gammal vid sin död. Församlingen reste senare en minnessten på hans grav.
I en skrivelse riktad "Till mina efterlevande" lämnade han anvisningar hur de skulle ordna det
efter hans bortgång. I detta stod bl.a.: "Det är Eder välbekant att jag under mitt lif oaktat
träget arbete och sparsamhet icke kunnat samla några jordiska skatter att lemna efter mig i
arf åt Eder". Efter detta följde en förvissning om att "den rätte fadern" skall hjälpa dem
som hittills och så redogjorde Daniel Gustaf för anordningar, som han vidtagit för familjens
försörjning.
För deras fortsatta samling gav han visa, tänkvärda råd: "Öfven Eder icke inbördes uti att
herrska och befalla, utan i att i kärlek rådslå och i frid besluta. ......Fördrag hvarandra i
kärlek äfven der små egenheter hos den ene förarga men behaga en annan. .......Köp icke
hvad som behöves, utan hvad som icke kan undvaras. Behöva kan man allting, men man
kan undvara mycket."
Av sockenborna hade han mötts ej blott med respekt och vördnad, utan också med verklig
tillgivenhet och kärlek. Långt utanför socknens gränser var han högt uppskattad och
värderad. Ännu på 1940-talet kunde man i skilda delar av Småland möta människor, som
med beundran och tillgivenhet mindes prosten i Korsberga. Även av de sina omfattades han
av den varmaste kärlek och var djupt saknad vid sin bortgång.
Ur begravningstalet kan följande karakteristik nämnas: "Kontraktsprosten Pontén var
onekligen på sitt vidsträckta arbetsfält en verkligen stor och betydande man, som sent skall
glömmas och förgätas. Dock var hans storhet icke av det slaget, som lyser och bländar och
kanske stöter bort, utan i stället en sådan, som vinner hjärtan, värmer och stilla gagnar.
Han liknade lodet i klockan - det skriar och bullrar icke - men det driver hela urets gång."
|
Född 1776-05-02 i Vederslöv (G).
Död 1857-09-23 i Korsberga (F).
